Krönika Annonsbladet v 10

Ironman – ett förnekande av galenskap.

3,8 km simning direkt följt av 180 km cykling som avslutas med att springa ett maraton (42 km). Träningsformen heter triathlon och tävlingsdistansen kallas Ironman. I Sverige går endast ett Ironman per år, den här gången avgörs det i Kalmar i mitten av augusti. Då väntas 1500 deltagare kötta igenom distansen på allt mellan ca nio till 15 timmar.

Varje gång jag berättar för någon om mina planer på att genomföra detta nu i sommar känns det som om galenstämpeln instinktivt trycks upp i pannan. Därför tänkte jag nu ta chansen att förklara mig eller i alla fall försöka dementera alla antydningar om idioti.

Varför väljer man att frivilligt utsätta sig för detta? Ja, jag måste erkänna att frågan är relevant och att även jag själv brottats med den ett antal gånger. Kan det vara för att det är skönt? Knappast! Ok, all träning är skön när den väl är genomförd. Men mitt uppe i ett galet intervallpass är ”skönt” ett ord som sällan poppar upp i huvudet och själva loppet har jag inga ambitioner att njuta särskilt mycket av. Då tävlingsdjävulen smyger in under tröjan tar mysfarbrorn semester och då är de inte längre något trivseltempo som gäller.

Prispengar då? Inte ens nära! För att kunna räkna med något sådant måste man ligga i den absoluta Sverige- eller kanske till och med världstoppen. Snarare är det ett rätt kostsamt projekt. Anmälningsavgifter på några tusen kronor, dyr (och förhoppningsvis snabb) cykel, våtdräkt, resor, transport av cykel på flyget, och så givetvis maten. Matkontot har skjutit i höjden sedan Ironmanprojektet drogs igång. Är i princip konstant hungrig trots att jag försöker äta bra mat, ofta, och mycket.

Ära och berömmelse kanske? Nja, triathlon för en rätt undanskymd tillvaro så något stort medieutrymme är det inte tal om. Sportens superstar i Sverige, Jonas Colting, som även tillhör världstoppen får knappast sitta vid honnörsbordet på idrottsgalan. De platserna är reserverade för hästhoppare, curlingkämpar, golfare och andra svenska idrottshjältar.

Så, varför väljer man då att lägga ner pengar, tid och en massa slit för att genomföra detta? Ja, den största anledningen är nog att all denna träning ger en otrolig energi och ork i vardagen. Att förbruka energi skapar energi. Det ger även en fantastisk känsla av kontroll att se hur man själv kan påverka kroppens förmåga att klara av ansträngningar man tidigare inte trodde var möjliga. Sen går det inte att förneka att det ger en viss form av bekräftelse och egokick av att klara av något som i mångas ögon är totalt galet och ogenomförbart.

Vad krävs då för att ge sig själv en rimlig chans till ett bra Ironman? För det första krävs en plan och en tydlig idé om hur man ska ta sig an utmaningen. För det andra krävs en stor tilltro till planen. Utan förtroende för den egna strategin är det lätt att förvirrat kastas mellan olika teorier och träningsfilosofier. Sist men inte minst krävs disciplin och motivation att hålla sig till planen och genomföra träningspassen även när det känns motigt. Det behöver inte vara svårare än så.

Vet inte om jag lyckats tvätta bort galenstämpeln eller ens själv blivit klokare av detta resonemang. Om inte, så finns annars ett rätt klockrent (eller så inte) filmklipp på youtube som förklarar tjusningen med Ironman och förvirringen det skapar hos omgivningen. Googla bara ”I am training for an ironman” så kanske vissa frågetecken rätas ut.

Idioti eller inte,  längtar redan till den 18 augusti.

Krönikan publiceras även på Lulea.cc webben

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Comments

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Personlig träning i Luleå