Fin löputveckling av CrossFit

Intresset och frågorna kring CrossFit blir vanligare och vanligare och fler och fler blir nyfikna på att testa på den träningsformen. Jag tänkte dela med mig av lite egen erfarenhet av CF i min egen träning. Det är alltså inget som säger att det är något som funkar för alla bara en redogörelse av mina egna erfarenheter.

I oktober 2010 började jag träna någorlunda seriöst inför Stockholm marathon 2011 (som går i slutet av maj). Hade innan dess en rätt stabil grund med mycket skidåkning och löpning kanske två gånger i veckan men inget seriöst löpupplägg.  Men från och med oktober följde jag alltså ett maratonupplägg med tre kvalitetspass/vecka. Som komplement till det åkte jag skidor på vintern och körde funktionell styrketräning kanske två gånger i veckan. Alltså ett hyfsat seriöst och fokuserat löpupplägg på min träning.

I april 2011 ville jag ha en status check på löpformen och gjorde ett maxtest på 10 km på löpband och landade på 37:25 vilket jag var nöjd med. Hade aldrig tidigare varit under 40 minuter på milen. Sprang senare Stockholm marathon på 2:55 vilket jag var sjukt nöjd med.

Efter Sthlm maraton var jag dock löptrött och behövde samtidigt rehabilitera mina hälsenor. Satte i princip löpningen helt åt sidan och sprang bara roliga pass då jag kände för det. (Köpte mig även ett par Fivefingers och sprang några kortare pass med dessa. Vilket så här i efterhand knappast gjorde gott för ömmande hälsenor. Överdriven tålöpning tenderade att pressa hälsenorna och vaderna lite för mycket.)

Träningsupplägget från och med augusti 2011 och framåt fokuserade istället mest på CrossFitpass blandat med sporadiska spinningpass och skidåkning på vintern.I början av 2012 fick jag äntligen ett rehabprogram för mina hälsenor och som en del av rehabträningen började jag försiktigt med att jogga igen i januari 2011. Började med 15 minuterspass så de kan knappt räknas som löpträning, snarare 100% rehabträning. Trappade sakta upp löpningen både vad gäller distans och kvalite. Den konditionsträning jag fick perioden augusti 2011- mars 2012 var alltså från CrossFit och lite skidåkning och spinning. Löpningen var inte alls i fokus och jag hade, snällt sagt, inga höga tankar om min löpform i början av våren 2012.

Rehabträningen flöt ändå på bra och hälsenan kändes ok redan i april 2012 och jag tyckte det var dags för en reality check för löpformen: 10 km max på löpband för att se hur jag stod mig mot förra året (då jag var mitt uppe i maratonträningen). Kände mig i bra form, om än väldigt löpovan, så jag ville ju gärna göra ett försök på att bräcka person bästat ändå (optimistiskt ja, men måste ju testa!). Men var ytters tveksam till löpformen. Gissa om jag blev förvånad då jag persade på 36.50. Alltså en sänkning av mitt pers med 35 sekunder trots i princip ingen löpträning de senaste 9 månaderna.

Min slutsats av det är att den varierade Crossfitträningen verkligen tränat upp min mitt VO2 max på ett grymt sätt. Detta i kombination med ett fåtal lågintensiva och längre pass i form av skidåkning och spinning har upprätthållit konditionen på ett grymt sätt, utan många löpsteg alls och utan föslitning på benen som löpträning nästan oundvikligen bidrar till. Själva löptekniken blir inte avsevärt lidande av några månaders uppehåll så på den punkten var det nog ingen fara att vila så länge från löpningen.

CrossFitträningen har även byggt ett bra träningspsyke tror jag. Man pressas på verje pass att ta ut sig till max och fortsätta jobba trots att kroppen skriker efter vila. Det är en bra egenskap vid löpning. Har även fått bra mjölksyreträning av CrossFitten i och med korta intensiva pass med mycket benfokus (tex thrusters, rodd, knäböj, box jumps i olika kombinationer, vikter, längder). CrossFit inspirerad träning kan alltså vara ett bra alternativ till löpning för att upprätthålla VO2max och uthållighet under skadeperioder, om du är löptrött eller helt enkelt vill göra något annat utan att tappa (kanske istället öka!) i löpförmåga.

Krönika: Med passion för sin sport

Jag gillar passionerade människor. Människor med passion för sin familj, sitt yrke, sin hobby, eller för sin sport. Jag vill gärna tro att passion är grunden till att bli riktigt riktigt duktig på de man gör. De mest inspirerande föreläsarna jag lyssnat på har varit sjukt passionerade kring sitt ämne, de mest karismatiska  idrottarna är ofta galet passionerade för sin sport, och den godaste maten serveras sannolikt av någon med en härlig passion för just matlagning.

En av de mest passionerade människorna jag träffat hyser en beundransvärd entusiasm och kärlek för cykelsporten. Han heter Jorma och har sin butik och cykelverkstad mitt ute i skogen, någon kilometer utanför Råneå. Ett besök hos Jorma är så mycket mer än bara ett besök i ännu en sportaffär. Det är en lektion och en konsultation i cykelsportens nerdiga värld av karbon, aerodynamik och specialanpassningar. Det är oundvikligt att dras med i den stolta cykelfanatikerns engagemang och kärlek till sporten. Därför tenderar ett tiominutersbesök ofta att dra ut till minst en timma. Man dras helt enkelt med i engagemanget och den entusiasmen som Jorma delar med sig av sin kunskap och sin filosofi kring cykling.

Första gången jag steg in hos Jorma kunde jag knappt skilja på en mountainbike och en tantcykel. Det spelar ingen roll hos Jorma. Det sprudlande engagemanget och kunskapen som bjuds på fångar även den till en början ointresserades nyfikenhet. Och just kunskap finns där gott om. Från den lilla butiken/garaget/verkstaden servar Jorma cykelfantaster över hela landet med allt ifrån tantcyklar med korg till specialanpassade elitcyklar.

Jag rekommenderar varmt ett besök hos Jorma nästa gång du behöver en ny cykel eller kanske bara serva eller hotta upp din nuvarande pärla. Eller om du helt enkelt bara vill träffa på en inspirerande person vars inställning och genuina engagemang för sin sport och sitt yrke är något man önskar att man träffade på oftare. Så länge Jorma håller butiken öppen kommer jag inte köpa så mycket som en cykelventil från annat håll.

Krönikan publiceras även här>